Titta nu. Där vid 18 minutersstrecket. Alla måste säga att dom är stolta över mig. Jag är! (Men jag kunde ha sprungit lite snabbare, det var ju ändå för teve.)

Lägg märke till Star Wars-övergången efter bilden på sensorn i skon. Jag tror fotografen inspirerades av tavlan.

Ni vet det här inlägget. Jag ber om ursäkt, det var inte alls meningen att hålla er (eller tja, det är väl egentligen Tubbs som varit mest ivrig på att veta) i pina i flera dagars tid. Jo för ni förstår, jag trodde att det skulle avslöjas redan i förrgår, men nej.

Så jag säger väl nu då. Det var TV-nytt som filmade mig för ett litet kort miniinslag om träning på nätet (ni vet sportbloggen och soffpotatisbloggen). Kolla ikväll 19.30, kanske det kommer då. Eller så inte. Men ingen har väl dött av att se på nyheter.

Jag känner mig som en riktig wild child. Här sitter jag på föreläsningen och bloggar.

Det jag tror jag egentligen borde lära mig på den här föreläsningen är att använda datorn. Jag ba, jag kan ju redan. Eller ja, jag kan använda google, och kan jag använda google lär jag kunna vad som helst. Eller hur var det nu?

Annat skolrelaterat. Jag var på ett kick off party på amarillo igår, där sprang jag på en massa kändisar, bl.a. Smulkki (har ett mycket osmickrande idolfoto på henne och mig i min telefon, inte ens värt att visa upp), Smulbrodern (som förövrigt inte alls gillar att bli referead till som Smulans lillbrorsa, undrar varför) och Sandra (som var världens ljuvligaste och talade världens underbaraste Kariska, helt klart en ny favorit). Det här kommer nog att bli helt jees.

Vi tog oss i kragen och sprang en stund. Det var jetejobit. Nånej, det gick riktigt bra.

- Hej Catariina! Vad har du pysslat med ikväll då?
- Hej på dej du! Jo ser du, jag har kokat lite sylt. Krusbässylt!
- Men du kan väl inte koka sylt?
- Nej jag vet. Men den blev helt okej, trots att jag kokade den i 45 minuter istället för 20.


Jag kunde för mitt liv inte förstå varför sylten aldrig tjocknade, så jag spädde på med mera socker. Sen informerade pojkarna mig om att den nog stelnar först sen när den kallnar. Jaha, skiter väl jag i. Liksom.

Jag ska springa midnight run på lördag.

När jag anmälde mig i våras var jag ambitiös och tänkte att jag nog kommer att klara det på en timme. Att jag tränar hela sommaren så att jag säkert fixar det. Således anmälde jag mig till startgruppen som springer loppet på en timme eller mindre.

Nu har sommaren gått. Jag har inte sprungit en ordentlig länk på närmare två månader. Jag kommer att behöva minst en och en halv timme för att springa tian på lördag. Men sini, nu går det inte att byta startgrupp mera.

Jag har ångest.

Gecko ställde mig en fråga i en kommentar här nedan, en fråga om hur man ska klara av sin hemlängtan.

"Okej, det här är nu egentligen en fråga till alla som nånsin har flyttat hemifrån men jag bestämde mig för att ställa den till dig för a) du är typ 10 år äldre än jag och därmed i besittning av det som kallas perspektiv b) du har också just precis flyttat och börjat ny skola. Frågan lyder: hur, HUR klarade du av att flytta hemifrån första gången du gjorde det? Jag håller nämligen på att förgås av hemlängtan."

Jag har funderat lite under dagens lopp hur jag hanterade min hemlängtan i tiderna. Min första tanke var "Jag hade väl ingen hemlängtan?", sen tänkte jag om. Jag har visst lidit av hemlängtan, vid flera tidpunkter. Vad har jag då att säga om det, hur tacklade jag saken?

1. Jag höll mig sysselsatt
2. Jag socialiserade med folk
3. Jag ringde min mamma och grät

Det är alltid jobbigt att flytta, att rycka upp sina rötter och börja om. Fast jag flyttat otaliga gånger i mitt liv är det fortfarande tungt. När jag i förra veckan lämnade Vasa och världens bästa kämppis, grät jag floder. Det som är annorlunda nu mot när jag var 13 och flyttade från min mamma för första gången, är väl att jag snabbare tar sig samman. Nu har jag redan på sätt och vis vant mig vid att bo i Esbo, långt borta från min familj. Men visst saknar jag dem, ibland mer och ibland mindre. När stunderna kommer då jag saknar mina vänner eller min familj extra mycket brukar det hjälpa att ringa dem och lipa en skvätt. Det är alltid okej att tycka lite synd om sig själv.

Om man från förr inte känner så många i sin nya stad blir allt förstås så mycket jobbigare. Mitt tips till dig Gecko, är att ta vara på allt som din nya skola ordnar. Gå med på alla gulisgrejer, delta i alla öl-, bowling- och ost&vinkvällar som ordnas. Skapa dig ett kontaktnät via dina nya klasskamrater. Håll dig sysselsatt. Låna böcker från bibban och läs. Titta på filmer och börja jogga. Gå promenader och lyssna på bra musik. Ät god mat och unna dig lite lyx.

När jag flyttade ner till Helsingfors 2002 och började mina studier på Arcada aktiverade jag mig snabbt i studielivet och kårverksamheten. På det sättet fick jag en massa nya vänner och bekanta, vänner som jag fortfarande har idag. Jag hade aldrig riktigt tid att tänka på min hemlängtan och jag tror att det kan vara helt bra i början.

För att sammanfatta: gör saker, håll din hjärna sysselsatt med annat än att tänka på hur mycket du saknar din familj, men låt det komma fram ibland - det är okej att sakna dem man älskar.

(Ett annat tips är att skaffa sig en pojk- eller flickvän, då har man inte heller tid att tänka på hemlängtan.)

Har ni andra några bra tips för att fixa sig igenom hemlängtan?

Nejmen vad skådar mitt öga, min brorsdotters gudfar kandiderar i valet. Jag tror att jag måste dra igång en egen liten valkampanj, killen är nämligen en riktig pärla.